Starten på den 40 km långa banan var vid marinan på Bullandö, längst ut på Värmdö. Bland 163 andra kanotister i olika klasser var vi tre från Västerås Kanotförening som skulle prova krafterna – Bertil Svensson, Hans Friedel och undertecknad. Själv hade jag fått låna en Castor av Nyköpings Kanotvarv. Denna havsracer är designad av Hans Friedel och vid tester har jag lyckats paddla den snabbare än mina egna kajaker.
De första väderprognoserna för lördagen talade om vindstyrkor på 14 m/s, vilket gjorde åtminstone mig orolig – dessutom skulle vinden bli SV, vilket innebär motvind! När lördagen kom var det endast ca 6 m/s vid starten och solen sken – det kunde bli en fin dag.
Bertil Svensson (294) och Peter Sjödin i samspråk i väntan på sjösättning
Peter Sjödin (307) förbereder sin lånade Castor. Mannen i orange kepa är Magnus Fischer, som är känd paddlare.
Vid den blå portalen i bakgrunden vägdes alla kajaker. Det var en minivikt för att jämna ut förutsättningarna mellan olika kajaktyper.
En surfski för en förmodad snabbpaddlare.
Peter har sjösatt och värmer upp inför start.
Starten går och det blir ett frenetiskt paddlande.
Trångt och skvalpigt vid starten på Bullandö – Peter i mitten med vit tröja och blå kepa.
När de vassaste kanotisterna kommit iväg en bit och det värsta skvalpet från starten lagt sig var det bara att hitta rytmen och kämpa på. Snart hade olika grupper bildats och jag hade en 3-4 kanotister som låg på min våg under en lång sträcka. Eftersom jag hade GPS kunde jag lätt kontrollera min fart och jag höll mina planerade 9-9,5 km/tim under de tre första milen.
Peter forsar förbi i Strömma Kanal
Peter i Kolström – snart kommer Baggensfjärden.
En tjej som legat på min våg sedan starten kom upp jämsides och pratade lite alldeles innan vi gick ut på Baggensfjärden. Hon körde öppen klass, vilket innebär en lättare och snabbare men också rankare kajak. Vi kom överens om att köra ihop och växeldra de resterande 2 milen, men efter Baggensfjärden var jag tvungen att låta henne köra vidare själv eftersom jag blev tvungen att sänka farten lite. Hon tackade mig efter målgång för draghjälpen som (enligt henne) hade bidragit till seger i öppna damklassen (själv blev jag 5 minuter efter henne i mål).
Den tuffaste sträckan var då vi kom ut från Skurusundet för att följa inloppet till Stockholm. Här hade vi 8-9 m/s och fullt med stora och små båtar. Vi passerade farleden och paddlade i den hårda motvinden över Värtan, förbi Fjäderholmarna in mot Djurgården. Målet var slutligen utanför Sjöhistoriska museet. Resultatet blev över förväntan – 17 plats bland de långa havskajakerna, men notera att det var 70 minuter efter den snabbaste elitpaddlaren.
Nu när den värsta muskelvärken börjat släppa virvlar tankarna om vad som kan förbättras till nästa år – och det är mycket…
Peter Sjödin