Jag såg inbjudan till Stockholmsturen på VKFs hemsida i början av mars. Bokade in både den och turen till Strömsholm/Kolbäcksån redan då, med det var innan coronaviruset.
Turen till Kolbäcksån ställs sedan in (i början av maj) och jag förmodade, att även Stockholmsturen skulle bli inställd.
Det blir den också, men dessbättre utbytt mot en annan tur, nämligen Ängsö-Tedarön.
Jag kollar på prognosen dagen innan det är dags paddla Ängsö-Tedarön. Det ser inte så bra ut tycker jag. Vind uppemot 12-13 m/s. Till saken hör att jag är nybörjare, har bara paddlat havskajak en gång tidigare, en introduktionstur förra året (även den gången med Lars Blad, men även Jonas Kurkinen som färdledare).
Åker ner till klubbhuset på morgonen. Lars och Miranda dyker upp nästan samtidigt med mig. Jag har mailat Peter Sjödin dagen innan, angående val av havskajak. Peter förslår att jag tar nr. 4, som har roder och det visar sig senare (när vi paddlar) vara ett klokt val. För mig hade det varit svårt att hålla kursen i vinden och vågorna, som det är gott om, i vart fall delvis under turen, utan ett roder.
Under tiden som Lars och jag hämtar nycklarna till X-containern, strömmar deltagarna till. Staffan Kling, Berit Hallonsten, Maria Enebjörk, Marie Hägg och Catharina Bornström. Tillsammans packar vi havskajakerna på släpvagnen och sedan åker vi till Långholms brygga.
Eftersom vi vill minska risken för smitta, delar vi upp oss i bilarna, så att vi åker 1 eller 2 i varje bil och om två, så sitter vi i ”diagonalsittning”. Jag åker med Staffan, resan till Långholms brygga gör att vi hinner prata lite grann med varandra. Det visar sig att vi har en del intressen gemensamt, förutom kajakpaddling.
Väl framme lastar vi av kajakerna och därefter börjar paddlingen. Rätt snart inser vi att vi behöver justera turen lite till, p.g.a. vädret.
Vi paddlar inte runt Tedarön, p.g.a. SV vind 7 – 9 (11 – 14) m/s vind.
Istället blir det Långholms brygga på Ängsö (röda ringen), genom Måholmssundet österut, och förbi Granskär, över till Agneudde, in öster till Agnesund.
Direkt vi börjar paddla inser jag, att jag inte justerat in pedalerna optimalt. Därmed får jag svårt att inte bara styra med rodret (eftersom pedalerna nog sitter gott och väl en decimeter för långt fram), utan jag får även svårt att ta stöd med knäna.
Miranda ser att jag har problem och frågar hur det går. Under en kort paus i Måholmssundet hjälper hon mig, genom att hålla i min kajak, medan jag justerar pedalerna. Det blir inte perfekt, men mycket bättre, fortfarande sitter pedalerna något långt fram, men nu med någon centimeter.
Vi fortsätter paddlingen och när vi kommer ut ur Måholmssundet, tilltar vågorna och vinden. Då är det skönt att pedalerna sitter någorlunda rätt.
Väl framme vid Agneudde får vi ”vind- och sjölä”. Rätt snart ser vi en bra plats att gå i land vid Agnesund. En fin plats att både dra upp kajakerna och äta lunch på klippor, men även för de som ville, att bada.
Efter ett tag åter dags att paddla vidare och det gör vi, genom återigen genom att gå ut från Agneudde, över till Rödskär, därefter till Skarpen. Men vi hittar inget bra ställe att gå iland vid Skarpen och därför paddlar vi tillbaka till Rödskär igen.
På Rödskär fikar, solar och badar vi. Vädret har växlat under dagen, men när vi sitter där på klipporna är det perfekt. Då skriker plötsligt Miranda till, hon har sett en orm bakom mig, på klipporna. Jag hör något, vänder mig om, men ser inget. Därför frågar jag hur den såg ut, var det en snok eller en huggorm? Ingen i sällskapet kan dock svara på frågan, eftersom de som har sett ormen, bara har sett ”skymten” av den.
Nåväl i dessa coronatider är kanske en orm, vare sig det är en snok eller huggorm, inte mycket att orda om.
Lars berättar då om en händelse med orm, som han varit med om för många år sedan, på ett scoutläger (?) i USA. Det grabbgäng som han var med på lägret, fångade en skallerorm. När Lars ska ta kort på ormen, lyckas den dock smita, hamnar på Lars kompis armar, varpå denne kastar ormen ifrån sig. Ormen hamnar på Lars fötter och han gör då ett baklänges jämfotahopp i världsklass. Med andra ord, jag är glad att vi sitter på en klippa och solar i Sverige.
Men till slut måste vi, det fina vädret till trots, börja tänka på refrängen. Vi lägger i kajakerna och börjar paddla hemåt via Nässundet.
Vi har motvind över Grisfjärden, när vi paddlar åter mot Långholms brygga.
Vid det här laget har jag både hunnit justera in pedalerna, öva lite på paddling, fått några bra tips av både Lars och Miranda och trots motvinden går det rätt bra.
Strax innan kl. 16 är vi tillbaka på Långholms brygga. Vi är några som passar på att njuta in i det längsta av turen och sitter därför kvar, medan de andra kliver iland och drar upp sina kajaker.
Det har varit en trevlig dag som har gett mig mersmak för kajakpaddling. Inser dock att jag behöver öva lite mer, innan jag hänger på en flerdagarstur. För min del är endagsturen Ängsö-Tedarön perfekt.
Till slut är det så dags, för även de av oss som är kvar i vattnet, att kliva upp och hjälpa till att lasta på kajakerna på släpvagnen.
Vi hjälps åt med att lasta på och åker sedan tillbaka till klubbhuset. Vid 17-tiden är vi tillbaka har hunnit lyfta in kajakerna i respektive container. Efter att ha sagt ”tack och hej” är det dags att åka hemåt.
Då återstår bara en sak för mig att göra, nämligen det jag lovat hjälpa Lars med, att skriva några ord om Ängsö-Tedarö turen den 7 juni.